lördag 25 oktober 2014

The Pact (2012)



Förr, när jag bodde i små, otillräckliga lägenheter drömde jag ibland att jag fann lönndörrar i väggen. De ledde till stora möblerade rum där jag kunde breda ut mig som aldrig förr. Tills jag vaknade strax därpå var det som om världen och sinnet expanderat. Jag gillade det. Dessa önskedrömmar kom till mig i båda mina föregående lägenheter, och innebar i båda fallen att jag flyttade strax därpå.

Men hemliga rum i hemmet blir tvärtemot en fasansfull upptäckt i skräckthrillern "The Pact" från 2012. Här är rummen nämligen redan befolkade. En flytt blir en flykt istället för en längtan bort. Filmens upphovsman är den debuterande regissören Nicholas McCarthy, och det är ett lovande förstlingsverk.

Filmen rör sig mestadels i ett hus med tragisk historia. Det är föräldrahem åt Nichole (Agnes Bruckner), en ung kvinna som tillsammans med sin lillasyster Annie (Caity Lotz) behandlades vedervärdigt av sin sjuka, ensamstående mor när hon var liten. När modern dör måste Nichole återvända hem och ta hand om begravningen och kvarlåtenskapen. Det går inget vidare. Första natten vaknar hon av ljud från någonstans i huset, och börjar leta efter källan. Strax därpå försvinner hon utan ett spår.

Systern Annie måste motvilligt åka hem och ta över. Samtidigt måste hon ta reda på vad som hänt storasystern, och kommer i kontakt med något övernaturligt. Hon misstänker att hennes mor lever kvar i byggnaden. När även Nicholes dotters barnvakt (Kathleen Rose Perkins) försvinner i huset en natt blir Annie själv misstänkt. För att rentvå sig måste hon gå till botten med familjens dunkla förflutna. Till sin hjälp har hon intendent Creek (Casper Van Dien) och den synska gamla klasskamraten Stevie (Haley Hudson) som hjälper henne belysa hemmets, och familjens, dunkla vrår.


Många av de klichéer jag ofta förlöjligar finns även i "The Pact", men den är så välgjord att man knappt lägger märke till dem. Den är en av alla skräckfilmer ur Netflix tablå som du skrollar förbi i jakt på något bättre. Gör inte det. Du kan gott stanna vid denna minimalistiska historia om hemsökelse, trasiga familjeförhållanden och mystiska försvinnanden. 

Manuset är varken realistiskt eller originellt, men McCarthy verkar fullt medveten om det. Istället bränner han allt sitt krut på atmosfär, och han gör det bra. Redan i sin första film är han förbluffande stilsäker. Tystnad är filmens klangbotten. I inledningen använder han kameran som en osynlig betraktare och bäddar in huset i den otrygga atmosfär som måste ha rått där så länge. Där måste ha varit ett helvete att växa upp. Samtidigt antar jag att helvetet bestod i familjen, och inte själva byggnaden. Det verkar ha reproducerat sig självt i många generationer, och Annies kamp är för att bryta detta välde. Hon handlar ovanligt vettigt för att vara hjältinna i en genre där idioti verkar vara norm.

Filmen haltar en aning i några scener där det paranormala manifesterar sig som något normalt. Dessa spökeffekter har vi väl sett en miljon gånger redan, men här är de mest utsmyckning till ett större mysterium som hela filmen vilar på. Det är denna gåta som är filmens motor och den driver oss hela vägen igenom filmen till ett olidligt läskigt slut.

Halloween närmar sig, och "The Pact" ett bra val för den som letar efter nåt riktigt otäckt att fira högtiden med. För även om denna film involverar andevärlden, så är dess fasor högst verkliga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar