"Mr. Jones" är en usel skräckfilm som uppenbarligen är gjord av nån som haft en vag föreställning om en film, och som sedan börjat filma i hopp om att kunna fylla storyns håligheter på ren inspiration. Den långfilmsdebuterande regissören Karl Mueller är inte sina ambitioner vuxen. Han sätter för stor tilltro till sin egen fantasi och för liten till publikens. Han bygger upp sin historia skickligt, och just som han är färdig och vi är redo att själva skulptera en fasa i skallen, försöker han på rent experimentellt manér skapa den åt oss med hjälp av en stil han inte behärskar.
Synd, för de få idéer som finns är inte dumma och hade varit värda att utforska på ett sansat sätt. Storyn börjar med att ett ungt konstnärligt par, Scott (Jon Foster) och Penny (Sarah Jones), köper ett hus i amerikanska obygden, där han ostört ska kunna arbeta på en naturdokumentär. Filmen är ett hopkok av vad man funnit bland hans filmade material. Inspirationen tryter och mest verkar han filma sig själv. I hopp om kreativitet slutar han ta sin medicin (psykofarmaka?). De båda grälar -- i sänghalmen, till och med det filmar han -- och morgonen därpå börjar Mr. Jones synas i omgivningen.
Här är filmen hoppingivande för en stund. Mr. Jones är en mytomspunnen konstnär som bor i trakten. Penny känner till hans verk sedan tidigare. De är groteska träskulpturer, likt åkerspöken, med sällsam dragningskraft på sina betraktare. Själv är Jones en enstöring som inte svarar på tilltal. Scott åker därför till New York för att intervjua experter och kommer ruskiga legender på spåret. Dessa samtal känns autentiska, och med en fascination likt den för myterna om Cthulhu eller The Slender Man vaknar mitt intresse till liv.
Under tiden stannar Penny kvar själv och fotograferar, och får uppleva en skrämmande, fantastisk natt i det vilda. Efteråt ger hon uttryck för ambivalenta känslor av revitalisering och djupaste fasa - så som man själv kan känna efter en riktigt bra skräckis. Scott återvänder. De måste få veta mer. Finge de nu bara tillträde till hans hus. Självklart smyger de in en natt, och finner i källaren ett nätverk av underjordiska gångar som leder djupare ned i underjorden.
Akt tre är Muellers försök att skildra en levande mardröm. Regissören försöker sig på ett smart grepp här. De första två akterna hade fejkdokumentär stil, men övergår i tredje akten till spelfilm, och ger situationen en aura av overklighet. Om han bara skildrat resten av filmen som en ordinär spelfilm hade han i slutändan kunnat stoltsera med en jättebra sådan. Men istället försöker han sig på det svåra formatet experimentfilm. Vi får roterande strålkastarljus, filtereffekter, djärva kameraåkningar, osammanhängande klippning. "Mr. Jones" blir en ren stilövning utan innehåll, som om vi beträder ett rike vi inte kan begripa, där vad som helst kan hända när som helst.
Vad Mueller inte tycks begripa är att en traditionell spelfilm är precis som en dröm, och att traditionell skräckfilm är precis som en mardröm. Det är därför Hollywood kallas "Drömfabriken". I sömnen upplever du världen som om du vore vaken. Eftersom ditt logiska resonerande sover verkar allt logiskt. Därför kan du hoppa från situation till situation utan att det verkar konstigt, precis som en film kan hoppa från klipp till klipp, från scen till scen, utan att det verkar konstigt. Vad som händer däremellan fyller du i omedvetet.
Så när Mueller filmar mardrömmen såsom den ser ut, blir det mardrömslikt till ytan, men inte till känslan. Det är en typ av film som David Lynch behärskar genom att applicera en symbolisk logik, som man kan göra på en riktig dröm. Mueller härmar denna stil, men inte symboliken. Resultatet är närmare parodi än skräck.
"Mr. Jones" var i sin linda en bra skräckfilm men föll offer för skaparens fåfänga. Skådespelarna ser helt förvirrade ut när de dras med i regissörens nycker. Felet är på intet sätt deras. Det är helt enkelt så att jag vaknar när jag blir medveten om att filmen drömmer. Och då återstår ännu en halvtimmes speltid. Du kan se spektaklet på Netflix, men jag kan i ärlighetens namn inte rekommendera det åt någon.
[Fotnot 1/1/2015: Gjorde en förändring i texten. Ändrade "The Thin Man" till "The Slender Man", som var den myt jag hela tiden avsåg. "The Thin Man" är nåt annat.]
Under tiden stannar Penny kvar själv och fotograferar, och får uppleva en skrämmande, fantastisk natt i det vilda. Efteråt ger hon uttryck för ambivalenta känslor av revitalisering och djupaste fasa - så som man själv kan känna efter en riktigt bra skräckis. Scott återvänder. De måste få veta mer. Finge de nu bara tillträde till hans hus. Självklart smyger de in en natt, och finner i källaren ett nätverk av underjordiska gångar som leder djupare ned i underjorden.
Akt tre är Muellers försök att skildra en levande mardröm. Regissören försöker sig på ett smart grepp här. De första två akterna hade fejkdokumentär stil, men övergår i tredje akten till spelfilm, och ger situationen en aura av overklighet. Om han bara skildrat resten av filmen som en ordinär spelfilm hade han i slutändan kunnat stoltsera med en jättebra sådan. Men istället försöker han sig på det svåra formatet experimentfilm. Vi får roterande strålkastarljus, filtereffekter, djärva kameraåkningar, osammanhängande klippning. "Mr. Jones" blir en ren stilövning utan innehåll, som om vi beträder ett rike vi inte kan begripa, där vad som helst kan hända när som helst.
Vad Mueller inte tycks begripa är att en traditionell spelfilm är precis som en dröm, och att traditionell skräckfilm är precis som en mardröm. Det är därför Hollywood kallas "Drömfabriken". I sömnen upplever du världen som om du vore vaken. Eftersom ditt logiska resonerande sover verkar allt logiskt. Därför kan du hoppa från situation till situation utan att det verkar konstigt, precis som en film kan hoppa från klipp till klipp, från scen till scen, utan att det verkar konstigt. Vad som händer däremellan fyller du i omedvetet.
Så när Mueller filmar mardrömmen såsom den ser ut, blir det mardrömslikt till ytan, men inte till känslan. Det är en typ av film som David Lynch behärskar genom att applicera en symbolisk logik, som man kan göra på en riktig dröm. Mueller härmar denna stil, men inte symboliken. Resultatet är närmare parodi än skräck.
"Mr. Jones" var i sin linda en bra skräckfilm men föll offer för skaparens fåfänga. Skådespelarna ser helt förvirrade ut när de dras med i regissörens nycker. Felet är på intet sätt deras. Det är helt enkelt så att jag vaknar när jag blir medveten om att filmen drömmer. Och då återstår ännu en halvtimmes speltid. Du kan se spektaklet på Netflix, men jag kan i ärlighetens namn inte rekommendera det åt någon.
[Fotnot 1/1/2015: Gjorde en förändring i texten. Ändrade "The Thin Man" till "The Slender Man", som var den myt jag hela tiden avsåg. "The Thin Man" är nåt annat.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar