lördag 5 april 2014

Scintilla (2014)






Ordet och filmtiteln "Scintilla" är engelska för "gnista" eller "gnutta" eller "aning". Kanske har jag en aning om vilka pretentioner som ligger bakom denna titel men antagligen är det att tillskriva denna bedrövliga film för mycket. Det är en helt färsk science fiction-skräckis från Storbritannien, faktiskt så ny att den enligt det allseende ögat Imdb i skrivande stund inte ens har släppts. Är jag den förste som recenserar den? Detta känns lite spännande, som levde jag i ett framtidsfönster där jag kan se morgondagens film redan idag. (Kunde det inte fått vara morgondagens stryktipsrad istället?)

Huvudrollen gör John Lynch (som numera är fruktansvärt lik Eric Cantona.) Han spelar den brittiske soldaten Jim som inledningsvis torteras i ett fängelse och förhoppningsfullt sjunger om att han drömmer. Det gör han inte, men likt ett uppvaknande dyker en gammal kollega (spelad av Ned Dennehy) upp på fängelset. Hans gamla gäng på en handfull legosoldater har fått ett uppdrag och Jim släpps fri - fri att tvingas in i en gammal Sovjetstat, där de ska hämta en erfaren forskare med tillhörande forskningsresultat. Vem? Var? Varför? Hur? Detaljerna uteblir medan uppdragsbeskrivningen passerar fort och obemärkt som vore de förtexter.

Så nästan hela filmen utspelas i ett forskningskomplex beläget i en gammal Sovjetstat. Nere under jorden pågår omänskliga experiment på kidnappade gatubarn, vars DNA har korsats med utomjordiskt dito. Det är denna forskning som britterna vill beslagta, men först måste de passera nidbilden av Ryssland ovan ytan. Det är kala träd, minor, lera överallt, begränsad färgpalett och omänskliga människor som bara gillar våld och sprit. Sovjet eller inte, denna enorma landareal kommer alltid att förbli avskyvärd för väst bara för att det alltid ska vara så.


Soldaterna lyckas givetvis med viss möda passera detta yttre hot och stiger ned i underjorden. Att bokstavligen gå i riktning mot helvetet är aldrig ett gott omen för filmfigurer, särskilt ett ryskt sådant. Döm om min förvåning när ryssarna som befäst forskningsstationen ovanför ytan inte står i någon förbindelse med själva forskningen där nere, som pågår i största hemlighet och är en bortglömd kvarleva från Sovjet. Frågorna hopar sig: vem har bekostat forskningen sedan dess? Vilka är de hjälmförsedda monstren som angriper soldaterna med sprutor? Hur har forskarna fått materiel och mat om ovansidan är belägrad? Varför har de inte belägrat den själva? Vad var syftet med forskningen nu igen? Varför måste de ta trapporna ned när de kan ta hissen på nolltid (ja, det finns en hiss), och varför finns där bara en enda forskare? Varför spelas hon av Kate Winslets illa ålderssminkade lillasyster, Beth Winslet, istället för en äldre skådespelerska?

Genom att undvika att ställa såna frågor via filmens figurer hoppas filmmakarna att publiken låter bli. På grund av detta går vi miste om omständigheterna bakom hela situationen. Hela den övergripande bilden går om intet. Vi slungas huvudstupa in i historien. Det här är en film som vill gestalta en dröm från drömfabriken, med samma logik som en sådan. Tyvärr är regissören Billy O'Brien och hans stab odugliga till att förmedla några som helst känslor, och sålunda finns ingenting av värde kvar mer än gammal hederlig xenofobi.

Hela produkten har en doft av debutverk över sig, men jag ser på Imdb att detta är O'Briens tredje långfilmsförsök (hans första, Isolation, finns på svenska Netflix). Han lär sig långsamt. I ett obegripligt moment får vi se hur tre överlevande åker hiss upp mot ytan, medan en människa som vi antog vara död vaknar till liv där nere. Filmen klipper fram och åter mellan dessa två isolerade händelser som om den ena hade en enorm betydelse för den andra, vilket inte är fallet. Han handskas på ett liknande sätt med inledningen, där en bruten narrativ förvirrar uppdragsbeskrivningen så till den grad att man knappt lägger märke till den. Jag är medveten om att han kanske inte ansvarar för klippningen av filmen själv, men han får bära hundhuvudet i detta individualistiska tidevarv. Och när han inte är upptagen med att förvirra sin publik serverar han oss döda klichéer på rad.


Det hotfulla i denna film kan sammanlänkas med ungdomen, de två ynglingar som är försökspersonerna i denna film. Den som är uppmärksam ser att forskningsprojektet som soldaterna ska beslagta heter 'Scintilla', därav filmens titel. När vi experimenterat en gång för mycket på ungdomen skall dess gnista tändas och de skall erövra världen - iförda huvtröjor och iPhones-hörlurar, om vi ska tro denna film. Försökspersonerna framstår som harmlösa men ser groteska ut och besitter oanade krafter som de inte visar när vuxna ser. Betrakta scenen där de flyttar byggklossar med hjälp av telekinesi, men där ena skådespelaren misslyckas att rikta blicken mot den datoranimerade byggklossen. De glömmer sedan bort att använda denna förmåga igen.

Mot slutet sjunger Jim återigen att han drömmer, vilket understryker att regissören har strävat efter att skildra en dröm. Själv vill jag understryka att O'Brien är inkompetent på att filma drömmar. Han är snarare en sån som berättar sina tråkiga drömmar med största iver, eller nej, gör levande charader av dem, medan man själv drar huvan över skallen och pluggar in hörlurarna.

Jag hyrde Scintilla på headweb, men låt för allt i världen bli att följa mitt exempel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar