The Wicker Man (2006)

[Jag återvänder till filmen som inte direkt förändrade mitt liv; nyinspelningen av "The Wicker Man" från 2006. Den kom, den såg, den besegrades av en enhällig kritikerkår och publiken hånskrattade. Razzie-juryn förärade den med fem nomineringar (bl.a. för "sämsta par på film" till Nicolas Cage och hans björndräkt). De få som gillade den gjorde så av ytterst osmickrande anledningar. Den förblir ett till synes nästan kalkylerat felsteg av den ansedde regissören och författaren Neil LaBute. Han är mannen bakom flera hyllade filmer och pjäser. Hans dramakomedi "In the Company of Men" tillhör de bästa filmer jag sett.

Men vad f-n tänkte han med "The Wicker Man"?

Denna recension skrev jag ursprungligen 2008, och när jag läser igenom den häpnar jag över hur noggrann jag orkade vara i att resumera handlingen. Jag tycker det tyder på ett visst engagemang för film som jag inte längre förfogar över. Nu gör jag en hel del förändringar, för vissa formuleringar i originaltexten är minst sagt förvirrande och/eller rent undermåliga.]

---

I den brittiska filmen "The Wicker Man" -- med den svenska titeln "Dödlig skörd" -- från 1973 spelade Edward Woodward huvudrollen som den djupt troende polisen som flyger till en privatägd skotsk ö för att utreda ett barns spårlösa försvinnande. På plats upptäcker han att befolkningen är hedningar som ägnar sig åt uråldriga ritualer och utsvävningar, allt under ägaren Lord Summersisles överinseende. Filmen är ett mysterium med originell handling i ovanliga miljöer, och slutar så chockerande att det angränsar till skräckfilm. Filmen har numera status som kultklassiker, vilken gör den till ett känsligt ämne att tampas med för vem som helst.

Ändå kom nyinspelningen till slut, och det var Neil LaBute som stod för den. Han är en hyllad manusförfattare och regissör, både för film och teater, och hans kontroversiella dramakomedi "In the Company of Men" tillhör de bästa filmer jag sett. Men vad i herrans namn tänkte han med "The Wicker Man"? Hans karriär har, sorgligt nog, inte varit sig lik efter detta totalhaveri.

Nicolas Cage spelar huvudrollen denna gång, en motorcykelpolis på landsbygden vid namn Edward Malus. Cage får mer att arbeta med än sin föregångare, eftersom huvudrollen står något mer i fokus. Eller rättare sagt, den ger sken av att stå mer i fokus. Historien börjar denna gång lite tidigare. Edward blir vittne till en våldsam trafikolycka där en kvinna och ett barn är involverade. Trots Edwards heroiska räddningsförsök brinner kvinnan och barnet inne och han blir förkrossad.

Under bearbetningsprocessen får han ett brev från sin före detta flickvän, Willow Woodward (gestaltad av Kate Beahan), som ber om hjälp. Hennes dotter har försvunnit spårlöst på den isolerade ön Summersisle där hon lever. Varför hon kontaktar just Edward framgår inte ännu, men han tvekar inte en sekund att hjälpa till.

Allt jag beskrivit hitintills är en helt överflödig bakgrund till resten av filmen. Bilolyckan tillskrivs en enorm betydelse eftersom den ständigt återkommer i Edwards drömmar och vakenfantasier, men det är inte sant. Den har inget mer med storyn att göra. Enligt min teori härstammar kvinnan och dottern från Summersisle, och deras olycka sker med uppsåtet att försätta Edward i det sköra mentala tillstånd som får honom att tacka ja till Willows vädjanden. Om min teori stämmer så glömde i alla fall LaBute att förklara detta. Som det är nu blev det en lös manustråd som filmens klippare glömde ta bort.

Vi får kanske intrycket att vi lärt känna Edward lite bättre tack vare det här. Men vad är det vi har lärt oss när man tänker efter? Han mår dåligt. Samvetet plågar honom. Än sen då? Det ger Edward en märklig och instabil grund att stå på som rollfigur, och karaktärsutvecklingen glöms sedan antingen bort, eller så ignoreras den totalt. Incidenten leder i alla fall till en av de lustigare scenerna: Edward, på väg mot Summersisle, sitter på en färja och stirrar mot relingen där en flicka, väldigt lik den förolyckade från inledningen, står och stirrar ut mot land. Plötsligt, ur ingenstans, kommer en lastbil och kör över henne.

Det var såklart en hallucination. Lastbilar kan ju inte köra runt på ett båtdäck. Ed skakar på huvudet, tar sin medicin och... skrattar för sig själv. Vilket är enda gången filmen röjer någon slags självmedvetenhet om vad tusan den håller på med.

I alla fall beger sig Edward till ön, den sista biten genom att muta en sniken pilot. Väl framme blir han genast illa bemött. Willow är förtegen och verkar nästan rädd. Överhuvud Summersisle är en kvinna denna gång, syster Summersisle (spelad av Ellen Burstyn), och faktiskt är större delen av öns befolkning kvinnor. Bin och honung har en viktig del av handlingen och en viss symbolisk funktion. Vilken får du klura ut själv; du kanske inte kommer att gilla vad du kommer fram till. Vi får tidigt reda på att Edward är allergisk mot bisting. Och så klart dras de till hans "nektar" så fort han sätter foten på ön. Var gång han närmar sig en bikupa måste han vifta undan eller mosa de små liven.

Under sitt första möte med syster Summersisle får Edward reda på att öns befolkning härstammar från utbrytare från deras Keltiska ursprung och dess kvinnoförtryck. De förföljdes vart de än hamnade tills de nådde Summersisle och fick vara ifred. Deras uråldriga seder har under generationer fått förbli opåverkade av omvärlden, och flera tecken tyder på att den försvunna lilla flickan har kidnappats och inom kort ska offras i någon form av ritual. Eftersom alla tycks vara med på detta har Edward ytterst svårt att gräva fram någon information. Alla är så mystiskt förtegna eller hånfulla. Charaden gör honom frustrerad, desperat och slutligen förbannad.

Och det är här hela filmen välts över ända och blir ett gytter av ofrivillig komik. Mot bakgrund av den naturnära, fridfulla miljön och till synes harmoniska befolkningen springer Nicolas Cage omkring och skriker, gormar, hotar, sparkar in dörrar och mot slutet slår kvinnor, ibland helt oprovocerat. Det kommer lika ologiskt och överrumplande varje gång, och man har inget val - man måste skratta. Skrattet är en försvarsmekanism av samma slag som man tar till när man blir chockerad. Ju närmare slutet man kommer, ju mer intrigen tätnar och allvarlig filmen försöker bli, desto plattare blir fallet och desto roligare blir det för oss i publiken.

Vi har Nicolas Cage att tacka för detta. Han är en yvig, ofta överspelande skådespelare som kräver strama tyglar för att inte skena iväg. I "The Wicker Man" är det ständigt något som spökar för honom, någonting som måste resultera i en ansiktsryckning, ögonbrynsmanöver eller yvig gest med armen. När han dyker från en brygga gör han det genom alla tiders svanhopp. När han är desperat måste han skrika som en teaterskådis som vill höras ända till Hollywood. Allt det här gör han medan omgivningen agerar totalt motsatt. Han är stjärnan och vill äga varje scen, och det lyckas han med. Men inte på det sätt han vill.

Här måste LaBute varit oförmögen att inse att hans agerande inte passar, eller så tordes han inget säga. Med facit i hand tror jag att Cage hade föredragit att någon tillrättavisat honom, för hans insats är pinsam. Den allra sista rallarsvingen han levererar i filmen gör han iförd en heltäckande björndräkt, och i den vevan börjar nästan skrattet fastna i halsen och övergå i sympatier. Han gör faktiskt det där på blodigt allvar. Jag tycker lite synd om honom.

Inte för att någon annan klarar sig bättre. Jag vet inte om det är avsiktligt - det kanske ska föreställa harmoni - men öns befolkning verkar bestå av en samling lajvrollspelare på valium. I filmen spelar de en roll, och de spelar den dåligt, alltså så dåligt att de knappt kan hålla sig för skratt. Upplevelsen är nästan surrealistisk. Aktriserna har omöjliga, högtravande repliker att brottas med, och deras själlöshet kanske är det enda sättet att leverera dem på. Det enda sättet att hålla sig på jorden. Deras livlöshet står i bjärt kontrast mot den frodighet som hela filmen vill förmedla med sitt färgglada foto.

Som om det inte vore nog så fungerar intrigen inte alls heller. Mycket är baserat på det chockerande slutet, som är modifierat en aning jämfört med ursprungsversionen. Jag ska inte avslöja slutet för er, men när man känner till det och har det i åtanke kan man verkligen ifrågasätta mycket -- om inte allt -- som de flesta av birollerna (ha!) har sysslat med under hela filmen. Många situationer är helt ologiska, och strider direkt mot den aktuella rollens slutgiltiga mål. Dessa scener är så uppenbart bara där för att ge publiken vad den måste ha, lite action för testosteronet och lite trailermaterial för producenten. Kanske föll denna film offer för hård styrning från filmbolagsherrar? Denna film verkar nämligen skriven och regisserad av en dumskalle, men Neil LaBute är ingen dumskalle. Jag har sökt, men inte funnit något svar på frågan.

Tro nu inte att "The Wicker Man" är tråkig. Dålig? Javisst, en fruktansvärt usel film, men på ett fantastiskt underhållande sätt, och jag hoppas att du ser den med samma tjusning som jag. Och det är helt och hållet en underhållningsfilm, hys inga tvivel om detta. Ska man börja leta budskap är man ute på skrämmande reaktionära, manschauvinistiska territorier, och dit vill du inte ens snegla. Problemet är att allt den åstadkommer är helt oavsiktligt - jag menar, har du sett trailern? Filmen lanserades som en ockult skräckthriller. Några av de surrealistiska scener som glimtar förbi i trailern satt jag och skrattade åt i fåtöljen - i sitt rätta sammanhang blev de helt enkelt sanslösa.

"The Wicker Man" finns i skrivande stund på Viaplay. Om du, som jag, älskar dålig film så är den omistlig.

The Happening (2008)

M. Night Shyamalan skrev "The Happening" med Mark Wahlberg i åtanke, och hade oturen att få sin vilja fram. Inte för att Wahlberg är dålig, utan för att Shyamalan borde ha skrivit den åt Nicolas Cage. Ingen annan hade kunnat förbereda oss på hur fånig den är. Jag blir faktiskt inte riktigt klok på den. I normala fall kan jag rätt väl avgöra när folk driver med mig eller inte. Samma sak gäller film. I fallet "The Happening" står jag dock helt svarslös.

"Vad spelar det för roll", kanske du undrar, "en dålig film känner du väl i alla fall igen?"

Uppenbarligen inte. Att jag skriver att "The Happening" är fånig betyder inte att jag tycker den är dålig. I både tonläge och bildspråk är den snarare... förvirrande. Och jag kan inte ens säga att det är oavsiktligt. Filmen handlar nämligen om en oförklarlig, plötslig förvirring hos folkmassor som leder till en epidemi av självmord. Och om en regissör vill involvera sin publik i en sådan historia, så känns förvirring som helt rätt metod för just "The Happening".

Det börjar i New York med en otäck scen: Folk på väg genom Central Park blir plötsligt desorienterade. De stannar upp. En kvinna på en parkbänk börjar tala förvirrat, varpå hon hugger sig i halsen med sin hårnål. På ett bygge en bit bort börjar arbetare efter arbetare falla till sin död från byggnadsställningarna högt ovanför. En kollega tittar upp och upptäcker till sin fasa att offren självmant går över kanten. Filmen kunde inte ha börjat bättre och följer den Shyamalanska traditionen - att låta publiken följa sina avskärmade rollfigurer genom ett mysterium, som leder till en större förklaring. Ofta med en speciell twist på slutet - se exempelvis "Sjätte sinnet" och "Unbreakable".

Filmen flyttar sig efter denna chockstart till Philadelphia, där NO-läraren Elliot (Wahlberg) undervisar klassen i mysteriet med miljontals försvunna bin landet runt. Ingen kan förklara vad som hänt, och klassen kommer till slutsatsen att det är ett naturfenomen: Det inträffar, gäckar naturvetenskapen och alla teorier om orsaken förblir precis det - teorier. Klassen är lyckligt ovetande om att någonting liknande just inträffat i Central Park, med skillnaden att det drabbat människor.

Lektionen avbryts av att rektorn träder in i klassrummet. Hon ber Elliot komma till ett sammanträde för hela lärarkåren, där de får reda på vad som hänt i Central Park. Det ryktas om ett terrorattentat, ett nervgift kanske? Skolan stängs för dagen och alla skickas hem. Folk är rädda och många flyr Philadelphia mot mindre tätbefolkade platser. Bland dem finns Elliot och hans fru Alma (Zooey Deschanel), samt hans kollega Julian (John Leguizamo) och dennes dotter Jess (Ashlyn Sanchez). De tar tåget bort mot ett nytt samhälle.

Strax därpå börjar folk ta sina liv i Philadelphia...

Fram till denna punkt är filmen illa spelad, men fascinerande och oviss med en ruggig domedagskänsla. Dess upplägg påminner om katastroffilmens, men den har en ovanlig stillhet över sig. Den saknar explosioner, oljud och allt som hör actionscener till. Mänskligheten dör med ett gnyende. Tåget stannar mellan två stationer och passagerarna tvingas promenera genom naturen resten av vägen. I början färdas många tillsammans, men gruppen förgrenar sig snart och blir allt mindre. 

Den gängse teorin blir sedermera att naturen har börjat skapa ett nervgift som påverkar människor. Så fort folk samlas i för stora grupper utsöndras giftet och sprids med vinden. Filmen utvecklar sig till en resa bort från civilisation och gemenskap, mot natur och isolering från varandra. Och filmen kommer med en bihandling om den frostiga relationen mellan Elliot och Alma. Det vi fruktar är att de också skall skiljas, och vad är då meningen med allt som livet ger?

"The Happening" utspelar sig mestadels utomhus. Shyamalan utnyttjar skickligt blåst som sveper över fält och skog för att visualisera hotet mot människan. Det finns ett avstånd mellan rollfigurerna, även när de befinner sig intill varandra. De talar knappt längre med varandra, men i sättet de ser på varandra anar man ett vemod och en längtan efter en samhörighet som gått förlorad.

Shyamalan är en egensinnig filmskapare, och jag gillar verkligen hans poänger här. Jag kan dock inte berömma hans stundtals klumpiga sätt att framhäva dem. Till exempel när Julian lämnar sin dotter åt Elliot och Alma för att leta efter sin hustru. Alma tar hennes hand, varpå Julian utbrister: "Ta inte hennes hand om du inte menar det!" Jag kan knappt låta bli att skratta. Jag menar, vem säger så? Repliker av samma kaliber återkommer filmen igenom, och de kommer aldrig naturligt, utan snarare från Shyamalans strävan att inte låta oss missa budskapet.

Ibland är dialogen så illa skriven och levererad att jag inte kan avgöra om den är ironisk eller ej. Andra gånger är humorn helt klart frivillig. Som till exempel i den ökända, hånade scenen där Wahlberg talar med en krukväxt för att hålla den lugn, medan han långsamt närmar sig den. När han kommer så nära att han kan röra den, upptäcker han att växten är gjord av plast. *Ragadish!* Okej, kanske inte jättekul, men det är så uppenbart ett skämt - scenen har ju till och med en "punchline" - att jag häpnar över att världen inte verkar ha förstått det.

Å andra sidan har humor ingenting i denna film att göra. Shyamalan får skylla sig själv. Hans tonläge skiftar konstant och därför vet vi i publiken inte heller hur vi skall svara emotionellt. Således svarar vi inte alls. "The Happening" verkar nästan gjord för tidigt, medan inspirationen ännu flödade, långt innan Shyamalan riktigt bestämt sig för vilken av alla sina visioner han skulle följa. 

Vi får heller ingen hjälp av hans bildspråk. Överdrivet ofta väljer han att filma sina rollfigurer i extrem närbild. Det ger scenen i fråga ett närmast komiskt utgångsläge, även under de mest dramatiska omständigheter. Ambivalensen förvirrar oss. Hur ska vi reagera? Det är frustrerande, för Shyamalan kan vara en oerhört ekonomisk filmskapare. När allting funkar bra kan han med små medel plötsligt förstöra vårt intresse - bara för att snart väcka det igen.

Det finns kanske en tanke bakom allt, en tanke om att den närgångna kameran kan föreställa naturens osynliga hot, eller bla bla bla. Han kanske filmar dem så närgånget för att isolera individen visuellt från gruppen och på så vis ytterligare betona temat? Bla bla bla. Rollfigurerna kanske talar konstigt för att de är socialt missanpassade och isolerade av naturen. Och när naturen dödar större människogrupper så överlever enstöringarna. Bla bla bla. Kanske vill Shyamalan kommentera människornas isolering från varandra i det 21:a århundradet, eller bla bla bla.

Ledordet är "kanske". Man kan aldrig vara säker på någonting vad gäller denne man. Det finns en underlig dissonans i de flesta av hans filmer. Somliga framhåller "The Happening" som en av de sämsta filmerna som gjorts, men det tycker jag är struntprat. Jag rekommenderar den - med reservation. Jag tror att upplevelsen kommer att ge dig åtminstone någonting. Det udda är att jag inte kan garantera vad det är.

"The Happening" vill få oss människor att kontemplera vår plats i det större sammanhanget, men får oss minst lika ofta att istället grubbla över Shyamalans kompetens. Ibland är den skrattretande, ibland... finns det något där. Ibland i en och samma scen. Han vågar ta risker och det gillar jag. Vare sig det gäller handling, intention eller resultat fortsätter han att gäcka oss år efter år. Han är som en reinkarnation av Ed Wood och Alfred Hitchcock, som kämpar om herraväldet över en och samma kropp.

Och hans "The Happening" finns att se på Viaplay.

Bränd (2015)

"Bränd" är en dramakomedi full av manipulation. Klass, elegans, känsliga män, sporadiska franska repliker, en frånvarande mästare vid namn Jean-Luc, närgånget foto på läckra måltider, nyanserade rollporträtt, och berättande i ett tempo som matchar restaurangkökens hets. Den försöker med alla konstens regler få mig att gilla den, och pinsamt nog lyckas den till slut.  

Stjärnan heter Bradley Cooper, en skådis som i normalläge alltid utstrålar en sorts avspänd överlägsenhet. Om vi alla måste motbevisa våra utseenden, måste han motbevisa sin arrogans. I rollen som den amerikanske stjärnkocken Adam Jones - fostrad i Paris, nu verksam i London - behöver han bara skruva upp sin intensitet några varv för att hamna i sitt rätta element. Adam är människofientlig och vidrig, en Gordon Ramsay för de större salongerna, och Cooper är helt felfri i rollen.

Men såklart är Adam också en mästare på sitt värv, och filmer som "Bränd" - vilken jäkla titel va? - hittar i regel vägen till människan bakom det plågade geniet. Det här är en historia om försoning och den hårda vägen dit. Om att betala sina skulder. Om att låta andra människor komma en nära, och styrkan i att lita på andra. Om att det aldrig är för sent att börja om. Såna saker. Och det fungerar på mig, ta mig tusan, även om många andra lyckats värja sig. "Bränd" står sällsynt lågt i kurs på Rotten Tomatoes (i skrivande stund 29%).

Adams mål är att få en tredje stjärna i Michelins restaurangguide. Han har redan två, och den tredje skall fungera som en ursäkt till de vänner och kolleger han sårat under sina vilda år. (Och så klart ska den göra honom legendarisk.) Han har spenderat åratal i kylan, rensandes ostron, och detta ska bli hans comeback. Eftersom han manipulerar lika skickligt som han lagar mat, lyckas han erövra sin plats som chefskock på en gammal väns (Daniel Brühl) hotellrestaurang. Han skaffar sig personal i toppklass och skrider till verket.

Men eftersom filmen har många fler lektioner att lära så är Adams värsta konkurrent, Reece (Matthew Rhys), en nog så viktig aktör i spelet. Han får yttra några av de bästa replikerna, såsom "Du är beroende av dina känslor varje sekund av dagen" och "Mozart-Salieri intresserar mig inte längre". Emma Thompson spelar doktorn som Adam måste lämna blodprover till, men som snart ska hjälpa honom att komma tillrätta med sig själv.

"Bränd" känns länge som en gammal hymn till genialitet, men hamnar med sitt väl valda slut inte riktigt där. Den är absolut inte subtil, men regissör John Wells visar prov på god smak och rutin när han gör en tillrättalagd berättelse kul att följa. Och några överraskningar har den trots allt på lager. Somliga av rollfigurerna runt Adam är förvånansvärt väl utvecklade, trots att han verkar stjäla all deras tid och energi. 

Som matfilm föredrar jag "Råttatouille", och som film om genier föredrar jag "Whiplash". Ändå är "Bränd" så medryckande och välspelad - Gordon Ramsay-utbrottet tidigt i filmen känns nästan dokumentärt - att jag rekommenderar den. Och vill Adam få sin tredje stjärna kan han om inte annat få den av mig. 

Jag såg "Bränd" på Viaplay.

Into the Grizzly Maze (2015)

Om inte annat, så kan "Into the Grizzly Maze" i alla fall stoltsera med ett rekord: Aldrig förr har jag väl sett en film med tre "z" i titeln. Ställer du dem på rad - "zzz" - så får du ett universaluttryck för sömn. Jag hade kunnat vinna billiga poänger på det, men det låter jag bli. Denna skräckthriller må vara kass, men tråkig blir den aldrig. Den klipper friskt fram och tillbaka mellan olika storytrådar, larmar, gör sig till och ser till att hålla dig på alerten. Eftersom jag tittade okristligt sent fick jag konstant fingra på volymknappen för att inte väcka grannskapet eller missa att där fanns ett ljudspår. Upplevelsen blev nästan interaktiv.

"Into the Grizzly Maze" är en gammaldags machofantasi (se på trailern, hör dialogen), helt befriad från ironi, om en återgång till jägarsamhällets mentalitet. Den lanserades för VOD-tjänster, vilket förklarar den billiga presentationen. Regissören (David Hacki, som har "Saw V" som främsta merit) överanvänder en vy över skogsområdet där filmen utspelar sig. Denna är åtminstone delvis skapad i dator. Resultatet imponerar inte. Vyn utnyttjas som en slags visuell andningspaus och fick mig att fnittra till varje gång den dök upp, som om de billiga molneffekterna vore lustgas eller nåt.

Nästan hela filmen utspelar sig till skogs, och det lilla urbana inslaget i inledningen har nästan lika fientliga, rovgiriga övertoner som de senare jaktscenerna. Berättelsen börjar med Rowan (James Marsden), den missförstådde grubblaren, som återkommer till sin hemstad i Alaska efter ett fängelsestraff. Han har blivit lejd att söka efter sin gamle vän Johnny Cadillac (Adam Beach), som illegalt har väglett två jägare in i traktens grizzlylabyrint, där de alla har försvunnit.

Samma kväll som Rowan kommer hem hamnar han dock i bråk efter ett krogbesök och arresteras, bara för att släppas fri på väg strax därpå. Polisen som omhändertar honom är nämligen hans bror, Beckett (Thomas Jane), som han har lite gammalt groll med. Exakt vad det består i är oklart, men det behövs uppenbarligen för karaktärs- och relationsutvecklingen. De är inte direkt glada att ses igen efter många år. Och samma sak gäller alla män i denna film - de är alla riktiga jägare med något otalt med någon annan. 

De behöver uppenbarligen alla få tampas med björnar för att utvecklas, om de inte går under i processen. Så Rowan beger sig ut i skogen själv för att utvecklas.

Onda björnjägare härjar i skogarna runt samhället och elaka timmerhuggare avverkar oskyldiga träd olagligt. Björnarna känner sig hotade och är självklart förbannade. Ett särskilt bastant exemplar (spelad av Little Bart, eller Bart the Bear II som han också kallas) har fått nog och ger sig ut på mänskojakt bland de som varit dumma nog att bege sig ut i det vilda. Till saken hör att Becketts flickvän Michelle (Piper Perabo), den dövstumma miljörättsaktivisten, är en av dem. Således måste Beckett ut och rädda henne. Av någon anledning hakar läkaren Kaley (Michaela McManus) på. Eftersom de tre självklart råkar på Rowan blir de fyra; två män med varsin kvinna att beskydda.

Dessa fyra leder berättelsen vidare, om än de båda stackars kvinnorna har minst sagt ovälkomna roller att fylla. Michelle blir en belastning redan innan hela gänget hunnit samlas, eftersom hon snubblar in i en björnfälla hon själv har gillrat och skadar sig. Tur att Rowan dyker upp och kan rädda henne. Säg mig: Om hon är en sådan björnvän, varför gillrar hon skadliga fällor? Läkaren Kaley hinner vara med några scener och etablera romantiskt intresse för Rowan, innan hon i ett ofrivilligt komiskt ögonblick skadar sig så illa att hon inte längre kan gå. Resten av filmen är hon onödigt bagage med sentimentalt värde. 

Polischef Sully (Scott Glenn) kontaktar björnjägarexperten Douglass (Billy Bob Thornton), som en gång var vettig men blev smått vriden efter en nära döden-upplevelse med en grizzly. Nu dödar han dem för nöjes skull, eller kanske i förebyggande syfte. Han går sin egen väg genom skogen och fungerar emellanåt som falskt alarm när det övriga gänget känner sig förföljda.

Douglass mordiska inställning ställer honom i dålig dager hos Beckett, som älskar "sina" björnar nästan sjukligt och vill beskydda dem. (Det är väl fästmön Michelle som gjort honom så svag och human.) När Beckett inser det allvarliga i situationen slänger han dock sitt bedövningsgevär och lämnar det i mossan. Vilket slöseri, kan man väl tycka, men jag antar att han vill visa att han åter blivit en man. Vad synd då, att han inte tog ett extra skarpladdat gevär som backup.

"Moder natur slår tillbaka", säger Douglass vid ett tillfälle och blottlägger filmens underliggande budskap, vilket resulterar i att filmen inte längre har något. Det skadar ju inte, men röjer en helt obefogad stolthet hos manusförfattarna (Guy Moshe och J.R. Reher). Reher har sagt att han ville göra en "Hajen" på torra land. Hans ambitioner syns i filmens idéer om upplägg och persongalleri, men lyser med sin frånvaro i utförande. "Into the Grizzly Maze" är en skitfilm. Underhållande, jodå, men på fel ställen och av fel anledningar. 

Regin är under all kritik. Alla actionscener är så fragmentariska och sönderklippta att man inte begriper vad som händer. Den angripande björnen syns nästan aldrig på bild samtidigt som den jagade. Istället klipper filmen fram och åter mellan dem så fort att de bara verkar vara på samma ställe. Tekniken har tydligen en kittlande effekt på mina endorfiner, som om det vore abstrakt konst eller nåt, för också här började jag fnissa.

Manuset för oss längs redan upptrampade stigar mot grizzlylabyrinten, där slutet utspelar sig. "Till och med björnarna går vilse", sägs det om stället. Jag gillar namnet och idén, men mycket till labyrint är det inte. Olämpligt nog är det enda stället där jag riktigt känner att jag förstår geografin, och hur björnen står placerad i förhållande till rollfigurerna. Labyrinten består bara av en dal med många träd och en liten sjö. Hur någon kan gå vilse där begriper jag inte, och mycket riktigt går ingen vilse där. Alla finner varandra lättare än någonsin. Och så var det med det. Man kan inte låta bli att undra: Vad var grejen?

"Into the Grizzly Maze" har en mycket bättre ensemble skådisar än den förtjänar. Det gemensamma med dem är väl just det - de är gedigna aktörer och aktriser som tyvärr tackar ja till allt. Därför har ingen av dem någonsin blivit ett affischnamn, även om de medverkat i bra grejer. James Marsden var med i "X-Men", Thomas Jane i "Boogie Nights", Scott Glenn i - herregud - "Rätta virket", Piper Perabo i "Looper" och Billy Bob Thornton i bl.a. "Sling Blade" som han skrev och regisserade själv. Nu möts de alla i ett gemensamt lågvattenmärke. Jag hoppas de fann harmoni i skogen och hade kul tillsammans. Fast jag tvivlar på det - filminspelningar i det vilda brukar vara krävande och besvärliga. Fint folk har har hamnat i onåd hos varandra på grund av såna här åtaganden. Werner Herzog var till exempel nära att mörda sin stjärna Klaus Kinski under inspelningen av "Aguirre - Guds vrede".

Det går att göra jättebra historier på detta tema. "Aguirre" har jag nyss nämnt. Jag tänker också på Jack Londons samlade verk. Men man behöver varken demonisera sina rollfigurer eller göra dem till hjältar, som i dessa fall. "The Revenant" och "The Grey" är två jättebra filmer som finner en värdighet i sina rollfigurer samtidigt som de exponerar deras machofasad för vad den är - kylig, fientlig, ensam, tröstlös och hemmahörande långt från civilisationen. Den kan ibland vara ett medel, men aldrig ett ändamål. Jag önskar någon hade sagt det till skaparna av "Into the Grizzly Maze".

Den finns i skrivande stund på Viaplay.

~ Kvinnan i sanden (1964) ~

~: FAVORITFILM :~

[Jag har bestämt mig för att emellanåt återpublicera gamla texter om filmer, eftersom jag har så begränsat med tid att skriva nya. "Kvinnan i sanden" är ett mästerverk, och den bästa film jag någonsin har sett. Jag var nöjd med texten jag fick till då, och tycker ännu att den tillhör de bättre från den tiden. 

Då trodde jag inte att jag hade det i mig, och blev upprymd av att jag hade den språkliga förmågan att beskriva filmens komplexa innehåll - även om jag var lite väl pretentiös på den tiden. Du förstår, jag hade relativt nyligen upptäckt tjusningen i att skriva och ville väl erövra världen eller nåt...

Eftersom jag upptäckte vissa icke längre gällande tidsangivelser (det har t.ex. inte längre gått tre år sedan jag först såg filmen, som jag ursprungligen skrev) så tog jag mig friheten att frisera lite i texten. Det blir aningen bisarrt annars. Jag har även lagt till mina sedvanliga citationstecken runt titlar och lite annat i ren praxis. I övrigt låter jag texten vara oförändrad, på gott och ont.

Jag har inte nyligen sett om "Kvinnan i sanden", men det beror bara på att jag inte behöver. Den lever alltjämt kvar i minnet och fortsätter att påverka mig dagligen. Den påminner inte om någon annan historia, förutom förstås den uråldriga myten om Sisyfos.

Jag har uppdaterat länken sist i inlägget till en jättefin, komplett version av hela den oklippta filmen som i skrivande stund ligger uppe på YouTube. Missa inte chansen att se den.

Och här kommer texten...]

---

Det börjar som en mardröm. En entomolog vandrar längs sanddynerna på en okänd plats långt från hemstaden i jakt på sällsynta skalbaggar. I synnerhet vill han åt en speciell art som ska göra honom till ett vördat namn inom disciplinen. Han stannar hela dagen, slumrar till och vaknar inte förrän sista bussen tillbaka till staden redan har gått. Lokalbefolkningen erbjuder honom logi för natten eftersom han planerat spendera även nästa dag på dynerna.

De visar honom en stuga i botten på en av alla stora, besynnerliga gropar som befolkningen grävt åt sig i sanden. Han klättrar nedför en repstege och kvinnan där nere välkomnar och utspisar honom innan han får en sängplats. Kvällen sänker sig över platsen. Medan mannen gör sig redo för sängen gör sig kvinnan redo för nattens arbete. Hon spenderar de kyliga timmarna i mörkret med att skyffla sand från gropen ned i en korg som vinschas upp av männen där uppe. "Ska jag hjälpa till?" undrar han.

"Nej, inte på första dagen."
"Hur länge arbetar du?"
"Till morgonen... Sanden låter inte vänta på sig."

Sanden äter sig igenom träet och sipprar ned genom stugtaket. Ett förrådsutrymme ligger redan halvt begravet. Även vattnet är besudlat, så försöker man tvätta sig ren klibbar ny sand fast omedelbart. Livet i gropen tycks inte människovärdigt. Vad är det här för samhälle? Mannen går till sängs, konfunderad, och vaknar nästa morgon medan kvinnan ännu sover. Han lämnar huset och går bort mot stegen, men den är inte kvar. Var är den? Var har hon gömt den? "Det var en repstege," inser han "och kan bara sänkas från ovan."

För sent upptäcker han fällan. Där inne i stugan börjar kvinnan vakna till liv. Mannen försöker klättra uppför gropens väggar, men de rasar ned över honom. Han försöker forma fotfästen men de håller inte. Varje försök är lönlöst. Han är en fånge, lika hjälplös som de insekter han själv samlar, och kommer så att förbli under lång, lång tid framöver.

Och nu ska vi studera honom.

---

Med inte så lite bävan återvänder jag till en av mina mest betungande filmupplevelser, "Kvinnan i sanden", som släpptes 1964. Bävan, eftersom det är en film som rymmer så mycket att jag kanske inte blir "klar" denna gång heller. Det är också en bävan inför minnet av min reaktion på den. Jag har inte varit mig lik sedan den första titten och jag vet inte om jag någonsin mer blir mig lik. Även mitt filmintresse har reformerats. Efteråt har de flesta filmer framstått som andefattiga illusioner i jämförelse. Vad kommer effekten att bli denna gång?

Förankrad i den ambivalenta känslan av hoppfull misströstan, dröjde sig "Kvinnan i sanden" kvar länge i medvetandet. Det var oförklarligt och skrämmande. Men det var ingen melankolisk tomhet, snarare genomlevde jag en chans till mental helomställning. Jag kastade och omprövade dumma gamla värderingar. Det var ett liv av förespeglingar som gick i kras. Åren gick och ännu tänkte jag på den nästan dagligen.

"Kvinnan i sanden" är i korta ordalag balladen om livet som en evighet i en sandgrop, och handlar om mannens strävan att fly och kvinnans önskan om att få mannen att stanna och dela hennes börda, ett ypperligt exempel på vad som brukar kallas ojämställdhet.

Mannen kommer från staden, är välutbildad och har lärt sig allt om möjligheter. Han tycker sig vara i kontroll över sitt öde. När han fängslas låter han all sin frustration gå ut över kvinnan i en könens kamp, för allt han inledningsvis vill se är hennes individuella skuld i hans predikament, som i själva verket kommer sig av ett systemfel.

För kvinnan är född och uppvuxen i denna grop och har bara lärt sig om livets omöjligheter. Hennes repliker uttrycks av någon som är slav under sitt överjag, ett sådant som är konstruerat av de som kontrollerar henne. De har nämligen ett vinstintresse i hennes lojala arbete. Så hon har ingen radio, ingen tidning och inga utsikter alls, bokstavligt talat. Befolkningen i byn är isolerade från varandra och känner bara till varandra som vaga rykten, som vore de vålnader. Skulle hon en dag lyckas fly, vart skulle hon kunna ta vägen? Allt hon fått lära sig är att skyffla sand. I gropen har hon en uppgift, som gör friheten utanför skräckinjagande.

Mannen har delvis sig själv att skylla. Det är hans egen högfärd som leder honom till dynerna till att börja med. Allt han vill är att slippa undan stadsmänniskans förmynderi. Id-brickor, körkort, äktenskapsbevis... bah! Frihet är hans mål, och skalbaggen är medlet att nå dit. Det är därför han kommer till sanden.

Men att få arbeta med sitt riktiga kall är få förunnat och kan bara ske på basis att de som skyfflar måste skyffla mer. Det skulle kunna ske med hjälp av tekniska hjälpmedel, men inte i detta samhälle - de har räknat ut att mankraft blir billigare - så mannen måste bidra med sina spadtag. Han blir därmed offer för sin egen och sina jämlikars livsstil. Trots detta släpper mannen inte sin dröm. Den förde honom till gropen, den när hoppet inom honom medan han vistas där, och han hoppas att den en dag ska föra honom åter till staden.

Speltiden är 147 minuter, men berättelsen bara fortsätter och fortsätter sippra genom medvetandet, eftersom den även är berättelsen om våra liv. Den är, som man så förnämt kallar det, en allegori. Om kampen mot sanden representerar människans kamp för sin plats i naturen, så är livet i gropen ett system vi upprättat för att bereda denna plats. Det är inget värdigt system, men det fungerar och kommer att begagnas så länge någon finns att upprätthålla det.

Ju mer du skottar desto mer rinner sanden ned över dig och besudlar allting som är ditt. Men du måste skotta, annars begraver den dig. Dessutom är det ett jobb som måste skötas, för annars kommer sanden, stad för stad, att begrava hela världen. Det är ett evigt göra, ett så kallat Sisyfosarbete, i en tillvaro utan mening.

Sanden du jobbar med är dig till ingen nytta. Den säljs vidare till staden som en del av dess byggnadsmaterial, medan ditt eget hem hotar att slukas av samma material. Du är härmed alienerad - från ditt arbete, din omgivning och dig själv. Det är här som filmen sopar undan benen på dig.

Man får ta vad som erbjuds. I utbyte mot sitt slit får mannen och kvinnan vatten, mat och cigaretter. Kvinnan silar sanden och finner ibland korn av silver. Dessa trär hon på små trådar och gör nätta små armband som hon kan sälja. Mannen släpper inte drömmen om flykt men alltmedan tiden går sansar han sig. Han börjar spela med i hennes spel, och lockas av kvinnans fysiska uppenbarelse. I några scener hjälper de varandra att tvätta sig, i ögonblick av extrem erotisk laddning där kameran kommer dem nära inpå livet. Omgivningen försvinner. För en stund finns ingen sand längre, bara mannen och kvinnan i enighet.

Betrakta hur han sedermera behandlar sin insektssamling. Kanske är det hans slutgiltiga resignation vi bevittnar, eller också bidar han sin tid. Filmen insinuerar att gränsen däremellan är mycket vag. Kanske för att det inte är något spel. För varje ny idé tvingas han justera sina värderingar, tills han svart på vitt upptäcker att hans envetna strävan bort är på kvinnans direkta bekostnad. Och en kulen vinterdag gör han en fascinerande upptäckt.

Ni måste få göra samma upptäckt.

---

Här är en film av sällsam tyngd. Till ytan är den ett relationsdrama, men underströmmar av paranoia och skräck förmedlar den existentiella ångest som mannen genomlider. Lyssna till filmmusiken nedan för ett smakprov. I en värld där film ses som en medel att fly verkligheten med för ett par timmar, är "Kvinnan i sanden" ett svart får eftersom den blottläger en skiva verklighet på ett enkelt och klarsynt sätt. Den gör oss en tjänst eftersom den påvisar våra livsvillkor i en existens utan intrinsikal mening, och ger oss verktygen att skapa en egen mening med. Denna kamp är tidlös, och dröjer sig således kvar, och skildringen hävdar därför sin plats bland världens bästa filmer.

Regissör Hiroshi Teshigahara och författare Kôbô Abe hade mycket att säga om det moderna samhället. Men i det offentliga rummet verkar ingen längre tala om deras livsgärningar, i alla fall inte utanför deras hemland Japan. Det debatteras om alla aktuella sakfrågor som polariserar och klyver oss på mitten, istället för dessa grundläggande dilemman som är så stora att de skulle kunna förena oss.

Så mycket bättre då. Det ger mig anledning att återkomma med fler texter om Teshigaharas och Abes förträffliga samarbeten. Abes förlaga till denna film, romanen med samma namn, är förresten lika fantastisk, och även om den visuella kraften och det suggestiva ljudspåret saknas, är den desto mer fylld av idéer.

Kôbô Abe

Hiroshi Teshigahara

En fysisk kopia av "Kvinnan i sanden" är jättesvår att hitta till rimligt pris i Sverige. (Men det får man väl inte säga i det här landet för då är man ju landsförrädare.) Criterion har släppt en säkerligen jättefin samling med tre Teshigahara-filmer där denna film ingår, men den kostar dryga pengar. Har du råd och intresse så köp, för de är alla suveräna, originella historier, med just "Kvinnan i sanden" som trumfkort.

Men hör här: Om det räcker med det strömmande formatet, och det misstänker jag att det gör, så finns hela den oklippta versionen för närvarande på YouTube med engelsk textning. Helt gratis. Bilden är förmodligen i minsta laget på en laptop, men klicka på helskärmsläge, koppla datorn till din TV och du har två dryga timmars filmmagi att se fram emot.

The Human Experiment (2013)

Netflix myllrar av dokumentärer som denna; politiska, övertygande, faktaspäckade och välmenande. Dock inte utan vissa underströmmar av manipulation, som om den försöker sälja någonting. Det behöver ju absolut inte vara något negativt, och i fallet "The Human Experiment" är jag fullkomligt övertygad om att budskapet är livsviktigt. Men den manipulativa, ensidiga tongången (som förstärks av att motståndarsidan självvalt aldrig uttalar sig, vilket är smartare än man först tror) underminerar detta budskap. 

Människor har blivit luttrade av all propaganda i media, har lärt sig jargongen och tar numera allt med flera nypor salt. Reaktionerna jag tagit del av på IMDb - de är väldigt få - har varit skeptiska och betygen svalare än nödvändigt, och filmen har inte nått den spridning man kunnat önska sig. Tonläget är för likt en reklam- eller informationsfilm. Det är synd att formen står i vägen för filmens budskap.

Det handlar om kemikalier. De finns överallt runtomkring oss, i möblerna vi handlar, kläderna vi bär, all plast och elektronik vi använder, hudvårdsprodukterna vi smetar på kroppen och mycket mer. Och de finns inuti oss. Eftersom de förs vidare via blodet föds vi med dem i kroppen. De har ingenting där att göra. Effekterna är okända, inte minst när de samverkar med varandra, men forskarna misstänker att det finns ett samband mellan dem och ökad förekomst av bl.a. cancer, autism, barnlöshet, allergi och diabetes. 

Detta har varit känt sedan ett tag, och där kommer "The Human Experiment" inte med några nya rön. Men filmen handlar till största delen om det oerhört tandlösa amerikanska legislativa system, som inte klarar av att förändra någonting. Om en kemikalie misstänks vara skadlig, ligger bevisbördan hos den som vill förbjuda den. Fram till det är bevisat - vilket är svårt - har de full laglig rätt att använda den i sina produkter. Oerhört mäktiga företagskrafter spenderar mångmiljardbelopp för att bibehålla detta system. Inom EU är läget bättre, men filmen ägnar inte särskilt stor uppmärksamhet åt det.

Sean Penn, som även är filmens exekutiva producent, agerar berättarröst. Han låter härligt förbittrad och intellektuell när han pekar finger på dessa bovar som leker med våra liv. Penn skänker filmen en pondus som ökar trovärdigheten. Men i en sekvens nära slutet, åtminstone i den version som finns på Netflix, blir han ofrivilligt censurerad mitt i en av sina meningar då allt ljud plötsligt försvinner i några sekunder. Det är en redigeringsmiss, troligtvis orsakad av tidsbrist inför en deadline. Egentligen en petitess, men samtidigt hör det inte hemma i en viktig och professionell dokumentär.

I en strävan att ge dokumentären en personlig touch väljer regissörerna Dana Nachman och Don Hardy Jr. att följa en handfull kvinnor som troligtvis drabbats av kemikaliers verkningar. Mest nära inpå livet kommer vi ett äkta par med stora svårigheter att skaffa barn, eftersom kvinnan upptäckts ha cystor på äggstockarna. Hennes envetna kamp för att bli havande är filmens emotionella kärna och oerhört gripande. Filmens övriga kvinnor har drabbats på andra sätt, men de har inget narrativ i samma skala. Gemensamt för dem alla är att de valt att göra något åt saken. De utnyttjar sina demokratiska rättigheter för att åstadkomma förändringar. Det är en monumental uppgift, och de är, på sina egna vis, hjältinnor.

Trots Penns medverkan, och trots att vi får följa dessa individer, känns denna dokumentär väldigt opersonlig, nästan som ett beställningsjobb. Den saknar ett eget språk och känns konstruerad enligt ett färdigt, beprövat koncept som på bästa sätt skall manipulera sin publik. Den saknar en egen röst, och lånar istället röster från folk med en agenda. "The Human Experiment" kan helt enkelt inte fastna i minnet, och riskerar att ganska snabbt ebba ut bland mediebruset i stort.

Men sådan kritik känns samtidigt väldigt elak, då filmen kämpar mot stora institutioner som kör med exakt samma knep. Ett företag som ville skydda rätten att använda giftiga flamskyddsmedel i sina produkter använde sig i rättegången av barn som vädjade: "Rädda mitt liv, låt mig inte brinna upp." Givetvis vann de. Och hur bemöter man sådant utan att använda liknande medel själv?

"The Human Experiment" tål att ses, och jag blev faktiskt illa till mods av vad den förmedlade, trots att jag redan kände till alla farhågor om den enorma skuggvärld som är kemikaliehandeln. I världen vi lever kan vi inte påverka på så många andra sätt än att bli medvetna konsumenter. Det är en kortsiktigare lösning än att förändra hela systemet i grunden, men är avgörande om någon slags förbättring skall kunna ske. Och det är på denna nivå som en film som "The Human Experiment" fungerar. Den är en "infomercial", ja, men en viktig och ovanligt sansad och vettig sådan.

Se den på Netflix.

---

Maze Runner: The Scorch Trials (2015)

En direkt uppföljare till den dystopiska scifi-rullen "The Maze Runner" från 2014. De överlevande deltagarna från labyrintexperimentet har lämnat W.C.K.D.:s skyddade anläggning och upptäckt en värld i ruiner. Solstormar har förvandlat planeten till en stor öken. En pest som kallas "Flamman" zombifierar befolkningen undan för undan. De kvarvarande samlar sig i små enklaver och beter sig som barbarer eller civiliserade psykopater.

Thomas (Dylan O'Brien) - hjälten från första filmen - och hans vänner har knappt flytt förrän de omhändertas av en ny organisation som ger dem mat och skydd i en ny, högteknologisk bas, misstänkt lik den som de just lämnat. Till deras stora förvåning upptäcker de en mängd andra ungdomar, som visar sig ha flytt från andra liknande labyrinter. Överhuvudet, som lystrar till namnet Janson (Aidan Gillen), verkar riktigt reko - ja, nästan för reko. När Thomas är så fientlig mot honom misstänker jag att han tjyvläst manuset på förhand och sett vad Janson är för en typ.

Varför låser de dörrarna till sovsalarna på natten? Och vart har de fört Teresa (Kaya Scodelario), Thomas vän och presumtiva flickvän från förra filmen? Thomas börjar misstänka att de har blivit fångar på nytt, men har svårt att övertyga sina vänner.

Han allierar sig med Aris (Jacob Lofland), en överlevare från en annan labyrint, som när samma misstankar som honom. Och minsann: Under en otillåten nattvandring snubblar de över ett labb där ungdomar töms på blod och lämnas att dö - med syftet att skapa ett botemedel mot "Flamman". Runtom i lokalen ser de en välbekant logotyp: W.C.K.D. (vilket företag väljer att kalla sig själva "wicked"?). De spionerar på ett holografiskt samtal mellan Janson och Ava Paige (Patricia Clarkson), W.C.K.D.:s överhuvud. Och de inser med fasa att de åter är i klorna på sina gamla plågoandar.

Så, varför denna charad? Ännu ett test? Det här är bara för mycket...

Och det är bara början. Filmen skildrar en lång (filmen varar drygt två timmar), actionspäckad flykt med grumligt mål. Thomas lyckas samla sina kompisar i grevens tid och flyr byggnaden. Han har hört talas om en rebellgrupp av labyrintöverlevare (jag trodde aldrig jag skulle få använda det ordet), kallad "Högerarmen" bland bergen i horisonten. Det känns som ett delmål, men dit skall de, även om han har svårt att övertyga sina vänner, för det psykologiska spelet är oviktigt när handlingen har sina krav. Filmen leder dem under och ovan jord, och de springer och springer undan zombies, banditer och W.C.K.D., i en medryckande, visuellt häpnadsväckande jakt som känns precis så utmattande som den borde. Världen består av sand och ruiner efter enorma skyskrapor. Solen bränner och i skuggorna lurar zombies smittade av Flamman. Och deras mål är kanske bara en hägring.

Tar man filmen scen för scen kan jag inte klaga. Tyvärr finns en övergripande handling också. Vad är det för briljant, omvälvande budskap som nödvändigtvis måste åskådliggöras här? Ju mer manusförfattarna bökar runt i idévärlden runt labyrinten, desto mer rör de till det. Det bästa hade varit att i slutändan inte ge någon förklaring alls. Motivet bakom en sådan bisarr, omöjlig, omänsklig och meningslös konstruktion kan aldrig vara rationellt. Men rationalitet är precis vad vi får. För varje förklaring filmskaparna försöker ge, blir de oss två nya skyldiga, och de slutar aldrig att försöka.

Resultatet av detta skiner igenom i "Maze Runner: The Scorch Trials" universum. Den är fylld av lösryckta element från allehanda dystopiska förebilder som "Mad Max 2: The Road Warrior", "The Omega Man", "28 dagar senare", "Vägen" och "Dawn of the Dead". Rollfigurerna besöker flera platser som inte verkar tillhöra en enhetlig värld. Hur kan högteknologiska underverk som W.C.K.D.-basen ännu existera i en utplånad värld? Hur påverkas människorna av "Flamman"? Hur kan mänskliga samhällen leva intill kolonier av rasande zombies? Hur överlever de i en värld utan växtlighet? Vilket år är det? Befinner vi oss på jorden? Eftersom världen inte ser ut som vår, behöver vi veta hur den fungerar.

Filmen riktar sig till en yngre publik än vad man kan tro av tonläget. De centrala rollerna är mestadels sympatiska, men inget vidare kul att följa på det psykologiska planet. De består av simpla ideal och karaktärsdrag, och utvecklas föga under resans lopp. De bryr sig inte om världen, utan bara om varandra. Därför förblir världen en rörig fond utan egentliga spelregler. Allt som står på spel är rollfigurernas omedelbara säkerhet. Vi följer deras historia på det allra mest ytliga, sensationella planet. Där är filmen så skickligt hopfogad att den fungerar, och de unga skådespelarna är så skickliga att de klarar att sälja varje situation trots att den bara består av klyschor.

De klarar dock fortfarande inte att maskera den hopplösa expositionen. När Minho (Ki Hong Lee), bästa vän till Thomas, säger till Thomas i förtroende att han absolut inte vill bli som ett av laboratorieexperimenten de fann, så tigger han om att bli just det. Och när en i kompisgänget snubblar över en komradio med direktkontakt med W.C.K.D., så... ja, just det.

"Maze Runner: The Scorch Trials" kommer och går. Efter filmen förblir man den man var, tillfälligtvis för trött för att tänka, och det man upplevde är bara trötta gamla känslor. Det är därför den usla handlingen blir så avgörande för en film som denna. Storyn är allt vi kan bära med oss i efterhand. Här finns ingenting att hämta, och när jag sitter och skriver dessa ord är det med en tilltagande leda, du vet, såsom man kan känna när man tänker på saker utan innehåll.

Slutet kommer med ett löfte om en uppföljare på precis samma sätt som "Rymdimperiet slår tillbaka". Hur länge ska detta hålla på, undrar jag, och minns några ord som Morrissey sjöng på 90-talet: 

"The sun burns through to the planet's core

but it isn't enough, they want more"

---

Jag hyrde "Maze Runner: The Scorch Trials" på Plejmo.